Nyhetssidan

SÖDRA AFRIKA - NÅGOT FÖR ALLA

Tidigare publicerat (på engelska) på BMW Sydafrikas hemsida 2002.

De flesta artiklar som skrivits om mckörning i SA handlar om landsvägskörning. OK, motorvägarna är utomordentliga och många av de mindre – men mycket bra - asfaltvägarna är fyllda med oftast väldoserade kurvor. SA är ett land med mycket berg och således många bergspass – det är här man hittar hårnålskurvor och kilometerlånga ”twisties”, höger- och vänsterkurvor i kilometer efter kilometer.

Lägg därtill ett härligt klimat (om man åker vid rätt

tid till rätt område – eftersom SA är så stort, finns det nästan alltid ett område som är ”rätt”), ett västerländskt, engelsktalande samhälle men med exotiska inslag samt billig mat, bensin, logi och utomordentliga viner så är det inte förvånande att SA blivit ett av de populäraste turistmålen under senare år..
På grund av mitt tidigare arbete på Saab har jag haft förmånen att resa till SA i tjänsten ett antal gånger och har blivit alltmer fascinerad av detta fantastiska land. Efter att ha köpt en BMW 650 GS år 2002 har jag senare på egen bekostnad kunna resa runt i SA på mc och ställa kosan dit jag velat. Förutom nyfikenheten på ett så stort och exotiskt land som SA, så lockar möjligheterna till allas sorters mc-körning. För den som har bråttom och vill göra SA på en vecka finns de stora (delvis avgiftsbelagda) motorvägarna som inte står Autobahn efter i något avseende. Vill man köra twisties, får man lämna de största vägarna och leta bergspass. Men såväl motorvägar som hårnålskurvor har vi ju på närmare håll än SA, så jag beslöt mig för att köra offroad och leta knepiga bergspass (med grusvägar) och natursköna områden. För att förekomma alla missförstånd vill jag påpeka att offroad är inte i första hand terrängkörning, utan körning på mindre vägar och stigar med beläggning av grus, sand eller lera – eller helt enkelt naturens eget material: Sten, klippor, block …

Min första tur, efter inköpet av 650:an, gick till White River-området (i NO delen av SA, strax väster om Krügerparken, norr om Nelspruit, 30 mil från Pretoria)). Hittade många små grusvägar och massor med motorcyklister. En del hojåkare från Pretoria och Johannesburg tar med sig mc på släp efter bil på veckosluten för att kunna frossa i mc-åkning (motorvägar ÄR tråkiga!). Orsaken till att området är så omtyckt av motorcyklister är alla twisties och de fantastiska scenerier som finns här. Några kända platser: Pilgrims’ rest (ett gammalt gruvsamhälle som nu till del bevarats som levande museum), Haze View, God’s window, Long Tom Pass. Området är storslaget och med många, härliga kurvor. Och tätt inpå finns underbara små grusvägar. Kort sagt: Ett eldorado för motorcyklister. Men myntet har en baksida: Alltför många frestas att köra över sin förmåga, så varje helg inträffar ett antal olyckor. Såväl avkörningar (singelolyckor) som kollisioner. Och sydafrikanska mcförare har en tendens att köra mycket (för) fort.
Ett annat område som känt är för sin vackra och dramatiska natur är Drakensberg-området. Det ligger c:a 30 mil SSO om Johannesburg och c:a 10 mil från kusten och Durban. Så det blev ett naturligt nästa steg för att lära känna SA. SA är, som nämnts tidigare, ett land med många bergskedjor. Johannesburg ligger på c:a 1500 m höjd och Drakensberg har höjder på upp till 2800 m. Drakensberg kan sägas utgöra västgränsen till det i SA ”inbäddade” bergskungadömet Lesotho, där vägarna ofta ligger på mer än 2500 m höjd och den högsta punkten på en allmän väg ligger på 3400 m höjd.
Så en naturlig fortsättning i utforskningen av södra Afrika var Drakensberg och Lesotho (som alltså inte är SA). Jag hade läst om det berömda Sani-passet som från öster leder in i Lesotho - och vilket efter rejäla regn är paraktiskt taget oframkomligt. Utmaning!
Från Johannesburg körde jag över Bethlehem till Clarens för övernattning. Toppenstället Maluti Mountain Lodge bjöd på (nåja, mot en mindre ersättning) suverän mat (och dryck) och härlig utsikt.

Fortsatte därefter på småvägar genom naturreservatet Golden Gate och vidare söderut. Grusvägar! Färden tog mig genom tiotals (eller var det tjogtals?) byar med sina karaktäristiska runda hyddor. Folk överallt – och friströvande kor och getter. Inga incidenter, ingen ovänlighet. Bara behaglig och omväxlande körning. Det stora Drakensbergmassivet är hela tiden närvarande och man kommer sakteliga allt högre upp. En av dagarna regnade det rejält. Nedpackat regnställ åkte fram och kontentan av det hela blev genomlortig hoj men torr och mer erfaren förare. Mot kvällen upphörde regnet och jag fick en manuell och grundlig mctvätt (utan högtrycksaggregat) för 10 Rand. Troligen överpris, men det var värt mycket mer för mig.
Jag övernattar på Sani Hotell. Hygglig klass på boendet, mycket turister och bra mat (jag är ju i SA!). Nästa dag strålar solen från en klarblå himmel och jag kör mot Sani-passet (grusväg, förstås!). Vid gränskontrollen på SA-sidan klargörs via en skylt, att endast fordon med 4-hjulsdrift får fortsätta vidare. Mc godkänns också. Så började vägen uppåt.
Och hårnålskurvorna. Inga svårigheter, men en viss känsla av spänning. Och till slut var jag på toppen (2800 m drygt) och kunde se den vindlande vägen nedanför. Klarerade in i Lesotho och betalade mina 4 Rand i vägavgift. Passkontrollanten påstod helt rått att vägarna i Lesotho var mycket bättre än den väg jag just lagt bakom mig. Snacka om vilseledande reklam … Sedan fortsatte jag västerut in i Lesotho
Lesotho är av stor vikt för Sydafrikas vatten- och kraftförsörjning, varför man byggt ett antal dammar i det natursköna landet. En av dessa dammar, Katse-dammen, hade jag beslutat mig för att besöka, då landskapet vid dammen anses vara mycket vackert. Den vägkarta jag använde var inte speciellt detaljerad, men av den framgick att från det håll jag kom fanns det två alternativa vägar till Katse. Den jag valde var enligt kartan c:a 45 km. Jag svängde in på vägen kl 1015 – och var vid vägens andra ände kl 1730! Vägmätaren visade 90 km. Och vägen – bitvis var den av samma klass som en trial bana! Min F650 GS var nog i de flesta fall det optimala färdmedlet. En 1150 GS hade haft större svårigheter, då stigens ibland begränsades av djupa hjulspår eller stenar/klippor.
Svårigheterna/utmaningarna var otaliga: Vid ett tillfälle befann jag mig på en klippavsats (fortfarande på ”vägen”) som jag skulle ta mig nerför. Körde jag långsamt, skulle jag bli hängande, körde jag fortare (hopp) måste jag omedelbart efter språnget bromsa kraftigt och svänga till höger. Annars skulle jag troligen hamna i det c:a 50 m djupa ”diket”. Jag hoppade - och bromsade och svängde och allt ordnade sig. Efter ett flertal övergångar av vattendrag (utan broar eller betongbotten) kom jag till den sista floden innan ”vägen” anslöt till en större väg. Floden var mellan 50 och 75 m bred, men bara ca 40 cm djup då man här hade anlagt ett vad. Botten? Mindre och stora stenar, de största upp till ett par dm i diameter (konstaterade jag något senare). Jag kom halvvägs, sen tog det stopp. 650an lade sig långsamt på högersida, men innan hon (?) lagt sig till ro, hade jag nödstoppat motorn. Flodövergången låg på c:a 2500 m höjd, varför mitt första försök att lyfta upp hojen blev bara ett försök. Orket på den höjden är kraftigt reducerat. Så det var bara att lasta av tankväska, reservdunk och vänster sidväska. Då anländer en räddande ängel i form av en svart vandrare och frågar om han kan hjälpa till. Jag tar tacksamt emot erbjudandet, vi reser upp hojen, jag trycker på startknappen – och BMWn startar som om ingenting hade hänt! Mot den andra stranden och några minuters rast. Jag betalar ut en furstlig bärgarlön – 10 Rand. Här gäller det att odla kontakter!
Vidare mot Katse. Mörkret börjar smyga sig på. Det finns en ofta citerad regel: Kör aldrig, aldrig i mörker! Så om jag inte hinner fram innan det blir mörkt – vad har jag för alternativ? Jo två: Antingen sova under bar himmel – eller knacka på i en hydda och fråga om jag kan få dela hydda med dess innevånare. Ja – vaddå? Jag tror inte det finns så mycket att oroa sig för – annat än att köra i mörker! Men jag hoppas i alla fall hinna fram till Katse. En civiliserad inkvartering – och torkning av persedlar – står högt i kurs nu.

Och jag hinner. Med knappt 15 minuter till godo. Övernattar på ett hotell (som tidigare var förläggning för dammbyggarna) och tycker tillvaron är toppen! En GT kostar c:a 5 kronor – ungefär samma pris som för den öl jag också tog. Och båda smakade gudomligt gott!
Nästa morgon hade nattens regn hade ersatts av sol från klarblå himmel. Är det inte så vi vill ha det? Regn på natten och sol på dagen… Började dagens tur vid 9 –tiden och inledningen blev asfalterad väg – vilket var faktiskt ganska skönt och avkopplande. Som omväxling i alla fall. Svepande, väldoserade kurvor utan sand eller gödsel (vägarna handsopas! En form av nödhjälpsarbete.) Helt underbart!
Ett av de mer triviala problemen med Lesotho är avsaknaden av bensinmackar. Därför har jag med mig en 5 l reservdunk som jag hittills inte har behövt, men … De mackar som finns (med oblyad bensin) ligger på Lesothos västra sida och där också huvudstaden Maseru ligger, så det är viktigt att ha fulltankat då man ger sig ut i vildmarken. F.ö. finns det ytterst få ställen där man kan få mat – varken butiker eller hotell/restauranger – utanför de få tätorterna. Lesotho är fattigt och varhelst man stannar dyker inom ett par minuter upp dussintals människor upp från ”ingenstans” och ber om mat (eller pengar). Lite godis till barnen är ju aldrig fel - kruxet är att komma iväg igen genom den tätnande barnaskaran.
Barn/ungdomar kan i allmänhet engelska (ett resultat av de oräkneliga skolor som finns överallt) – och det är kul att prata med dem. Med de äldre vuxna, däremot, har jag bara teckenspråket gemensamt.
Vid ett tillfälle gick jag som elev BMW:s offroadskola i SA. Den leds av Jan de Toit och ligger på hans ägor c:a 20 mil SO om Pretoria. Liknande upplägg som på ”huvudskolan” i Hechlingen, men med några sydafrikanska specialiteter: Hoppa över diken, mycket vattenkörning och en hel del övningar i sand.
Trevligt avbrott i utforskningen av SA och som gav möjlighet att träffa andra hojåkare och ta till sig andras erfarenheter. Rustik förläggning (timrade hus) och grillfest på kvällarna (grillfest heter ”brai” eller mer korrekt ”braivleis” på Afrikaans. Afrikaans är enkelt uttryckt en variant på holländska.) Offroad-kursen är närapå ett måste för den som inte kört i SA förut och har dessutom blivit mycket popular bland SA:s hojåkare.
Efter genomförd kurs (på egen hoj) åter till Lesotho och nya vägar. Ingen var så krävande som spåret till Katse, men resandet förde med sig ett besök i Maseru, Lesothos huvudstad. De internationella hotellen var hutlöst dyra, medan de lokala var betydligt mer prisvärda. OK, de lokala hotellen har inte casino, men det gjorde väl bara vistelsen ännu billigare! Rent, snyggt – och en aning spartanskt. Men, handen på hjärtat, visst föredrar man en säng, dusch och restaurang före tältande - speciellt om man kört igenom ett antal vattendrag och behöver torka utrustning.
Fortsatte vägen söderut från Maseru (asfalt till att börja med!) för att, efter att ha korsat gränsen till SA, pröva på några av de mer omskrivna (och tidvis svårare) passen i Sydafrika: Lundin’s neck och Naude’s neck. Det som kan göra passen svåra, är kombinationen av mycket regn och undermåligt vägmaterial. Den lera (ser ut som den röda lera man gör tegel av) som vid torrt väder är hård och lättkörd, blir vid /efter regn antingen bottenlös eller bortspolad. Och då kommer de riktigt grova stenarna i dagen. Ovanpå allt detta de rännor (ruts) som bildats av det forsande vattnet. Då blir det nya utmaningar!
Jag hade turen med mig och lyckades undgå de värsta svårigheterna. Efter att ha passerat de berömda passen kom jag att köra på en relativt ny och bred väg – men som p g a tidigare regnande var ”halvt bottenlös” och mycket arbetskrävande. Balans, se framåt (Du kan inte göra något åt var Du är, men Du kan bestämma vart Du vill komma!)rätt hastighet och rätt växel är A och O. Allt gick bra, men mot slutet på dagen hade både förare och hoj ett utseende som påminner om en väl genomförd Novemberkåsa. Övernattning (DBB – Dinner, Bed and Breakfast) i Maclear hos en familj med klar förståelse för en hojåkares behov: Det första jag blev erbjuden var en vattenslang för att spola 650:an! Åter ett av alla dessa guldkorn som det finns så många av i SA!
Det finns oräkneliga natursköna områden i SA: Kapprovinsen med Kapstaden är ett, ett annat är Bavianskloof (Babiandalen). Området är Östra Kapprovinsen och Baviaanskloof ligger c:a 20 mil NO om Kapstaden) Det är naturvårdsområde och speciella bestämmelser gäller för vad man får och inte får göra. Dalen är – tycker jag – mest sevärd i sin östra del. Många sydafrikaner blir lyriska när de talar om den här vildmarken som har höga berg på ömse sidor vägen och som regel ett vattendrag i botten. Vägen korsar floderna (det är inte samma hela tiden, då vägen ibland leder upp genom bergspass för att fortsätta ner i nästa dal) upp till ett 30-tal gånger. Ofta är själva vadet försett med en betongbotten – men inte alltid! Efter mycket kraftiga regn kan vägen genom dalen bli i det närmaste ofarbar. Vägen är heller inte vad vi skulle kalla typ landsväg, utan övergår på en del ställen till rena kreatursstigen. Charmigt och bitvis tufft. Jodå, det finns babianer där. Och jättesköldpaddor och hjortar och ormar …
Efter mer än 8000 km på olika vägar i SA, mestadels på småvägar och stigar, längtar jag alltid tillbaka till SA och till att köra mera. Hittills har jag kört mestadels ensam. Farligt? Ja, kanske, men jag har vissa regler som jag inte ger avkall på:
- Kör aldrig efter mörkrets inbrott. Djur (allt från kor och getter till flodhästar och sköldpaddor) och människor vistas på vägarma dygnet runt. Vi vita ser sämre i mörker än vad våra svarta bröder gör. Det är inte ovanligt, att fordon körs utan belysning eftersom föraren ju själv kan se vägen/stigen utan strålkastare …
- Byar betyder skolor och skolbarn. Och kreatur. Som gäst försöker jag visa största möjliga hänsyn. Jag vinkar tillbaka (det blir en himla massa vinkande!), men om jag kommer tillbaka till byn kan det vara bra att bli sedd med positiva ögon.
- I en mörk kurva måste jag kunna stanna på min siktsträcka. Jordras, boskap, fordon, babianer – allt kan finnas dolt i kurvan.
- Det är inte ovanligt med bilkapning i SA – och det är vanligast vid trafikljus. Bilförare låser dörren inifrån, men för mcförare finns bara två alternativ: Har alltid i en växel (så att jag kan ge järnet om det skulle behövas) eller är beredd nödstoppa och lägga ner hojen.
- Har alltid med verktyg för enklare reparationer inklusive punktering (jag har även med en reservslang), reservbränsle och kedjeolja (om jag inte kör en BMW med kardandrift...).
- Mobiltelefontäckningen lär vara bra i städerna och efter huvudvägarna … Så jag utgår från att jag inte kan få hjälp omgående om det skulle behövas. Därför måste jag kunna klara mig själv.
- Hög höjd, fartvind och värme påskyndar uttorkning. Har med mycket vatten och dricker så fort jag känner mig törstig. Fyller på (både vatten och bensin) då tillfälle ges.
- Då det kan dröja ända till kvällen innan jag kan få mat, måste jag ha med mig hållbara födoämnen med högt energiinnehåll. Torkad frukt, choklad, läsk, karameller och färsk frukt är bra exempel. (Dessutom gillar barnen karameller.)
- Vad jag borde göra: Meddela färdplan innan jag ger mig av från mitt nattlogi.
Härnäst? Swaziland återstår förstås. Och Kalahariöknen. Och det finns några grusvägar/stigar i Lesotho som jag inte testat ännu. Och kanske, kanske: En långsam tur med många övernattningar genom de vinproducerande områdena i Kapprovinsen. Men där är det ju mycket asfalt… Kanske blir det av då jag blivit pensionär.

PS. Januari 2012: Det har det inte blivit ännu!

PPS. Jag har varit tvungen att köra i mörker några gånger i alla fall ...

Tillbaks till hemsidan

Eftertryck, helt eller delvis, utan Motorskolans skriftliga tillstånd, är ej tillåtet.