Två hav och tio länder

Det började med ett intresse för det lilla landet Slovenien. Jag hade haft förmånen att besöka huvudstaden Ljubljana och göra en utflykt till den märkliga orten Bled - med sitt sagoslott och sin vackra sjö. Köpte några kartor och såg att det fanns gott om berg och bergspass. Alltså: Något helt i min smak! Så föddes tanken att köra ner till Medelhavet. Via Polen och Tatra, Slovakien (som jag sett delar av tidigare), Ungern och Österrike. Men vid närmare eftertanke vore det väl lika bra att se några länder till: Kroatien, Bosnien, Rumänien (som jag besökt ett par gånger tidigare) och Ukraina.

På vägen till Ukraina måste man passera Moldavien (Moldova), så det skulle bli en 10 länder. En snabb beräkning av sträckan gav att de skulle röra sig om c:a 800 mil.

Förberedelser.

Kartor

Jag har kommit fram till att det bästa sätet att navigera är en

kombination av vanlig karta i tankväskans kartfodral och en navigator.

Då jag kör BMW, är det naturliga valet en BMW Motorrad Navigator III -

som i grunden är en Garmin navigator men anpassad för hojåkarens

behov: Stora, lättåtkomliga knappar på sidan av navigatorn som kan hanteras med handskar. Kartor hade delvis redan inhandlats (bl a i Ljubljana), men återstod att skaffa kartmaterial för Navigatorn. Köptes via nätet från en butik i Hamburg, så till slut hade jag fullgod täckning för alla aktuella länder - även Ukraina.

Tidsberäkningar.

På grund av styrelseuppdrag och halvårsrapport, kunde avresa inte ske före 14 juli. Då vi avsåg ta färja Nynäshamn-Gdansk, som bara går varannan dag, begränsade det våra möjligheter ytterligare. 15 juli bestämdes som avresedatum och då kursverksamheten i Täby började igen 5 augusti, så insåg vi att vi skulle behöva stå på och ha tur med vädret om vi skulle hinna. Vi, förresten, var två hojåkare: Anders Borgvall, f d stridsflygare och - som jag konstaterat vid vårens offroadkurs - en person helt i min smak: Orädd, utan att vara dumdristig och beredd hänga på utan att diskutera eller ifrågasätta . En perfekt turpartner. Och den andra var jag själv, förstås. Vi skulle varit tre, men Gunnar Silén insjuknade dagen före avfärd. Han kör också en 1200GS. Praktiskt med samma typ av mc i gruppen.

Dagsetapperna borde ligga på c:a 50 mil för att ha viss reservtid och för att ha viss tid att se oss omkring.

Vad vi ville se.

Mycket berg och kurviga vägar. Tatrabergen mellan Polen och Slovakien, Donau vid det gamla kejsar sommarvistet Esztergom, den mångomtalade sjön Balaton i Ungern, bergsområdet mellan Österrike och Slovenien (mera berg och kurviga vägar), Bled, den härliga, mysiga staden Ljubljana, Medelhavet utefter den adriatiska kusten, Split, bergen i Bosnien, Karpaterna i Rumänien, Odessa i Ukraina, Krim, Gammelsvenkby, Poltava och Perevolotchna, Lemberg (Lviv), Augustov i Polen, de Masuriska sjöarna, Wolfschantze (Varglyan), Marienburg.

Vår utrustning

Förutom resehandlingar (pass, registreringsbevis) en hel del reservdelar: Skruv, mutter, brickor (rostfria), Locktite,packremmar, buntband, tejp och isoleringsband, punkaspray

punkareparationssats, fälgjärn, reservslangar, första-förbandskudde mm, surrningsgods för hojarna vid färjeresan. (Man kan inte räkna med att det ska finnas något sådant ombord). OCH: Ett extra kopplings- respektive bromsgrepp! Regnkläderna förvarades lätt åtkomliga, liksom kartor, kameror, mobiltelefoner, pass, fordonshandlingar etc. Vi växlade in de valutor som vi bedömde erforderliga. Dollar är inte speciellt användbart (annat än i Moldavien) - det är euro som gäller!

Resan

Överfarten från Nynäshamn till Gdansk gick för mitt vidkommande utan problem. Anders, däremot, hade feber och frossa. Han drogs med det ner till Medelhavet

- mer om det senare. Men med den tåga han har, klarade han även den strapatsen. Som vanligt tar det ett tag att komma ut ur Gdansk. Vi såg färden ner mot Tatra som en

ren transportsträcka och hittade ett acceptabelt över-nattningsställe söder om Łodz (som inte alls uttalas som "Lods"). Vidare söderut via Zakopane och in i Slovakien.

Anders, som även hanterar skidor, var vederbörligen imponerad av den relativt orörda och häftiga naturen. Gott om platser för vinteräventyr. På slingrande skogsvägar

(jag har kört här förr...) fortsätter vi in i Slovakien, övernattar och kör vidare ner mot Ungern, Donau och Visegrad (enligt uppgift en av de yttersta romerska utposterna). Tar en färja över floden och kör igenom det kejserliga sommarstället Esztergom. Imponerande! Vi kör förbi Budapest. Ska man se staden ordentligt tar det några dagar. Den är sevärd! Men vi jagade vidare mot Balatonsjön. Ett ord: Turistisk. Men för all del - om man inte är så bortskämd med vatten som vi svenskar, så är det väl en begivenhet. Vi kommer snart in i Österrike och ska hitta någonstans att övernatta. Blir nonchalant bemötta i Radkersburg - hojåkare var väl något onödigt. Och inte ens österrikare! Inte långt från detta värdshus finns en skylt mot ett slott med över-nattningsmöjligheter. Stannar till vid restaurangen och får tips om ett mycket billigare övernattningsställe. Några telefonsamtal så är det fixat. Nästan. För att vi säkert ska hitta, bryter en av gästerna upp och kör före oss till pensionatet. Som har öppnat bara för oss! Måndagar är vilodagar, fick vi lära oss. Så visst finns det hjälpsamma österrikare också! Nästa dag kör vi på gränsen mellan Österrike och Slovenien. Vilka vyer! Och i fjärran hägrade nästa bergskedja. Vi skulle inte bli besvikna! Kurvigt värre - först upp och efter gränspassagen ner och in i Slovenien. Även det här bergsmassivet tilltalade Anders' utförsåkarinstinkter. Att komma ner i bebodda och uppodlade trakter var lite' av en paradisisk känsla.

Så var det dags för Bled. Turistiskt, javisst, men vackert och dramatisk natur. Svårt att komma ner till sjön (men det skulle vi inte, tack och lov), så oss bekymrade det inte. Fortsatte inåt bergen. Hittade ett perfekt övernattningsställe i form av ett modernt, lagom stort hotell vid en sjö. Nästa dag blev det småvägar och skogsvägar. Mums! Beslöt oss för att hoppa över Ljubljana och köra ner mot kusten. Motorvägar, men det går ju undan! Så in i Kroatien och körning utefter medelhavskusten. Mycket vägar, krångligt att komma av en motorväg när man väl hamnat där. Kartorna hänger väl inte

alltid med de nya vägbyggena. Så när vi såg en möjlighet att ta en färja ut till Pag, så gjorde vi det. Pag och huvudorten Zadar ligger på en halvö som kan sägas börja ungefär vid Split. Då det blev dags att tänka på övernattning, körde vi ner mot stranden och en anvisning om hotell. Där fann vi det som skulle bli en av de minnesvärda platserna på resan. Hotell Ankora. Låg precis vid vattnet - fin badstrand 10 m från hotellet. Och en hotellägare som var fullkomligt införstådd med vad ett par svenska hojåkare behöver efter lång dags färd. Och mer därtill: Anders tillstånd hade inte förbättrats - hosta, slem, feber med tillhörande dålig nattvila. Beslöts att läkarbesök skulle inte vara fel. Utan större diskussioner accepterade vi vår värds erbjudande att köra Anders till närmaste läkare - vilket var c:a 5 mil bort. Resultat: Penicillin och bronkitis. Inte undra på att vår flygare känt sig en aning vingklippt. Vi stannade en extra dag för att ge

penicillinet tid att verka. På vår vidare färd i Kroatien började vi få syn på resultatet av det tidigare inbördeskriget: Kulhål och granathål i hus, utbrända hus, hatklotter (?). Vi fick också veta, att många trädgårdar var minerade, så de ursprungliga ägarna vågade inte försöka ta sin egendom i besittning. Det är en säregen upplevelse att plötsligt

befinna sig mitt i ett delvis förhärjat land. De delar av Bosnien vi körde igenom, var än mer härjade än Kroatien. Men så fanns det små fina byar, helt orörda av kriget. Här är en. Vidare upp genom Kroatien (igen) och in i Ungern för färd mot Rumänien. Visst problem med nattkvarter - Anders nobbade ett juste ställe med höftvaggande, yngre dam. Han sade sig känna igen den sortens ställen ...

Så in i Rumänien och genom Karpaterna. Härliga vägar - bl a en skogsväg som var en riktig höjdare. För att komma igenom var vi tvungna att röja undan en del nerfallna träd. Och naturligtvis började skruvarna i våra bagagehållare att lossna. Ingen Loctite

eller Locking från början där inte! Men det blev det sedan efter fältmässiga reparationer. Bland det mera säregna som hände på denna stenrika skogsväg upptäckte vi följande morgon då vi skulle lämna vårt hotell: Vid den obligatoriska säkerhets-tillsynen före körning upptäckte upptäckte Anders en knytnävsstor sten som uppenbarligen studsat mot grenröret (sitter ju framför motorn) och därefter upp på den triangelformade länk som utgör en del av fjädringssystemet för framhjulet. Där hade den tillbringat några timmar under dagen med vissa smärre, kosmetiska, skador som

följd. Men huvudvägen: Sjukt underbar med alla sina kurvor och utsikts-platser. Så närmade vi oss en av resans frågetecken: Hur kommer man in i Ukraina utan att passera Moldavien? Det enkla svaret är: Genom att åka norr om Moldavien. Men facit visste vi inte förrän långt senare den dagen.

Vi gjorde ett par tappra försök, vilket resulterade i den inte oangenäma färden överDyna på jättekatamaraner. Men någon gränsstation fanns inte. Vi blev föreslagna att på småvägar (typ kostigar?) ta oss ut till kusten vid Svarta havet och där lasta ombord hojarna på någon liten fiskebåt. Oklart hur det skulle gå till, men båtarna brukade gå till

Odessa. Om transporten överhuvudtaget skulle vara laglig, bedömde vi att våra försäkringar nog inte skulle gälla om/när det hände något. Så vi korsade Donau igen vid Galati och drog oss norrut utefter den Moldaviska gränsen. Ett krux var ju kravet på visum. Enligt viss (vilseledande) information skulle man kunna ordna det vid gränsen till ett pris av 50 USD. Det visade sig, att det bara gällde vid vissa gräns-stationer och om konsuln hade tid, ville göra det och inte hade något annat för sig. Med mer tur än skicklighet kom vi igenom 50 km längre norrut efter lång väntan. Och priset var "bara" 30USD. Den kvinnliga konsuln berättade också, att från 1 januari 2007 erfordras inte längre visum för skandinaver (eller var det EU-medborgare?). Dagen började lida mot sitt slut - och det gällde att hitta övernattningsplats. Vi ville komma igenom Moldavien utan att övernatta, då vi hade blivit varnade för riskerna att bli bestulna på det mesta. Här hade vi problem med karta och utmärkning av vägar. I Cahul var förvirringen i det närmaste total, men med navigatorn (som här visade riktning) kunde vi så småningom hitta ut. På vägen mot gränsstationen till Ukraina körde vi (dvs jag som hade täten) rätt fort för att slippa köra i mörker. Anders hängde inte riktigt med, men så fick han i alla fall fart på maskinen och började komma ikapp. Efter ett tag fick han mig att stanna (hur det nu gick till) och frågade om min hoj också gick konstigt på vägen. Vilket den inte gjorde. Så vi tittade på hjul och kollade lufttryck. Mycket hett däck - och en spik. Beslöts att inte ännu använda punkaspray eller andra reparationsgrejor, utan att köra lugnt och komma fram till något ställe där vi kunde reparera. Att laga däck i mörker på en obelyst landsväg torde inte vara någon höjdare. Kom så till gränsstationen där man nu tänt stora strålkastare för att riktigt kunna kontrollera in- och utflöde ur landet.

Medan vi väntade, intresserade sig en förare av en äldre bil för Anders bakhjul. Punktering, konstaterade han, och plockade fram en handpump från bakluckan på sin bil. Med hjälp av den fick vi upp trycket så pass, att vi kunde köra till närmaste Ukrainska stad, Bolhrad. Försök hitta ett hotell (som det skulle finnas enligt en ukrainsk karta) i beckmörker utan gatubelysning! Efter att ha fått en ungefärlig inriktning på en mack (och fyllt på luft), irrade vi vidare. Till slut lotsades vi till hotellet av en vänlig person som i sin bil körde före (så han skulle bli av med oss utbölingar och friden återställas). Nästa morgon hittade vi en gummiverkstad som lagade däcket (det visade sig vara två hål). Pris c:a 25 kr. Tack och lov för mina specialverktyg - tvivlar på att man hade ett Torx 50 verktyg där och utan det hade vi inte fått av bakhjulet!

Mot Odessa! Och trafikkaos (tyckte vi). Hade planerat att åka ner mot hamnen, men trafiksituationen lade uppenbara hinder i vägen, så det var bara att försöka komma igenom staden och ut på landet igen. Nästa större stad var Mykolaiv. Samma trafiksituation där - fast värre. Stockning på bron över floden - och trafiken stod blick still. Men då vi hade offroadmaskiner, så tog vi oss via trottoarer, parker och andra illegala ställen över floden. Och så var det övernattning i Cherson. Stort, bra hotell med utsikt över Dnjepr. Cyklarna inlåsta och vi sov gott i riktig lyx (tyckte vi då).

Krim nästa. Krim är en "delautonom" del av Ukraina (fick det till skänks av Ryssland i början av 1990-talet), så det blev passkontroll och erläggande av vägavgift! I huvudsak

bra vägar. Det som förvånade, var hur kuperat Krim var i sin södra del. Hade vissa problem med kartan - vi hade tänkt oss en liten bergsväg från södra kusten upp mot nordväst, men det lyckades inte. I gengäld fick vi några sköna bilder. Som sig bör, intog vi lunch i Jalta (känt för Jaltakonferensen under VK2 slutskede som bestämde Europas öde för ett halvsekel).

Dyrt och turistiskt - många och stora moderna hotell. Nej, vi besökte inte

Sevastopol (den här gången. Det gjorde vi däremot ett par år senare). Tiden började bli knapp och våra erfarenheter från städerna var inte de bästa. Vi passerade i alla fall stadsgränsen med ett monument som förklarade att staden utnämnts till "Sovjetunionens hjälte" och upplevde resans effektivaste bensinstation. Den kvinnan (drygt 20)

som skötte ruljansen där skulle vara till nytta i vilken organisation som helst!

Övernattning på ett "B&B", efter att ha undvikit att skinnas på omkring 100 USD och åkt runt i Armjansk en timme eller två.

Nästa dag skulle vi till Gammalsvenskby, den där byn vid Dnjepr där man fortfarande efter mer än 200 år fortfarande talar svenska; där innevånarna är ättlingar till dem som av kejsarinnan Katarina skickades ut (deporterades?) från främst Ösel för att kolonisera det nu etniskt rensade Ukraina, erövrat av Turkarna omkring 1780. Vi kom dit - en av resans absoluta mål och höjdpunkter. Frågade oss fram och kom så småningom i språk med två svensktalande familjer. Störst intryck gjorde nog den 80-åriga Melitta som lugnt och sakligt berättade om något av vad hon upplevt under kriget: Då tyskarna tagit Ukraina, skickades hon som så många andra till Tyskland som "slavarbetare". Att hon ursprungligen var skandinav, brydde man sig då inte om. Efter Tysklands nederlag, repatrierades slavarbetarna. Men

betraktades som förrädare eller i alla fall misstänkta spioner, och skickades till Sibirien. Hon var då omkring 20 år! Fick återvända till sin hemby i slutet av 40-talet och har levt där sedan dess. På min fråga om vad hon anser om situationen i dagens Ryssland svarade hon helt enkelt att det ville hon inte tala om. Och det kunde man väl förstå, efter allt hon sett och varit med om. "Gumman" talade en perfekt, modern svenska, då hon gått i svensk skola (i Ukraina) då hon var liten. Maria, med sina 65 år, däremot talade en gammal form av svenska som föreföll ha vissa likheter med gotländska. Besökte också den svenska kyrkan (som är en ortodox kyrka) med sina minnesmärken inomhus och utomhus. Efter detta klimax var det dax att styra kosan hemåt. Tiden hade gått snabbt och trots att vi inte råkat ut för några större (eller ens mindre) problem började vi få ont om tid.

Vi hoppade över Poltava och Perevolotchna (trots allt: De lär inte förändras till det sämre, men de äldsta invånarna i Gammalsvenskby kan vi nog inte räkna med så länge till). Så full fart mot Lviv och polska gränsen. Händelselöst, nästan, sånär som att vi hamnade på ett 50-års party. Vid lunchtid stannade vi för att inhandla något ät- och drickbart vid en vägkrog. Strax efter att vi stannat kom en av ortens tillgångar fram till oss och undrade om vi ville vara med och fira en 50-åring. Klart vi ville! Tösen pratade bra engelska, vilket inte födelsedagsbarnet gjorde. Av för oss naturliga (och för värdfolket obegripliga) skäl höll vi oss till coca cola. Och så sjöng vi en födelsedagshyllning till jubilaren på svenska. Intet öga var vått.

Vidare västerut. Vi kom nu in i den del av Ukraina som tidigare varit polskt.

Övernattade på en märkligt motell om såg ut som en borg utifrån. Vilket det också varit - för länge sedan. Inredningen var häpnadsveckande: Man hade lyckats bevara en del av det ursprungliga möblemanget och inredningen vilket gav en säregen känsla av lyx. Maten var dock inte av samma klass som dukningen kunde tänkas antyda.

Vidare - och nu råkade vi ut för vägens stråtrövare i uniform. Det kan inte nog understrykas hur väl alla myndighetspersoner hittills uppträtt. Aldrig ett problem eller översitteri. Vi hade aldrig känt någon oro eller varit illa till mods. Knappast ens någon

snorkighet (den delen hade några hotellreceptionister tillhandahållit). På vägen mellan Ternopil och Lviv togs vi för "fortkörning" med några få kilometers mellanrum - av poliser som stod och kontrollerade trafiken i motsatt riktning. I ett av fallen blev vi strax före fartkontrollen (eller insamlingsstället?) omkörda av en svart SUV i avsevärt mycket högre fart. Men vi klockades med de sprillans nya laserhastighetsmätarna för 92 km/tim på en 50-sträcka! "Beviset" var att man visade siffrorna 92,4 - men utan tidsangivning eller bild. Naturligtvis pratade man inte annat än ryska (eller ukrainska?). Efter ett tag blev en man i militär uniform stoppad. Jag tog chansen att försöka prata engelska med honom. Det funkade. Beskrev problemet och hans svar var: " Betala dem en slant så kan ni åka". Jag har hört om den typen av poliser i Litauen, så det var väl en kvarleva från det gamla pensionssystemet från den sovjetiska tiden. Vi bidrog med omkring 35 kr vardera till skurkarna - och det var de nöjda med. Tråkig historia som kastar en slagskugga över ett land som vill närma sig väst. Snabb och smärtfri

gränspassage in i Polen. Åker via några härliga småvägar i östra Polen till Augustow. Nästa dag förbi de Masuriska sjöarna och via Varglyan till Marienburg (Marlbork) - Tyska ordens gamla fäste. Mycket skadat under kriget, men är återuppbyggt och restaureras f n invändigt. Mäktigt! Vi drar vidare och kommer till slut in i Gdansk, hittar vår färjeterminal, kör ombord, surrar hojarna och pustar ut. Vilken resa! Fast egentligen skulle man ha dubbelt så lång tid på sig!

För 2012 finns i planerna antingen en tur i Karpaterna eller en längre tur (som finns beskriven på annan plats) till 11 länder och fyra hav (Östersjön, Medelhavet, Svarta havet, Azovska sjön) där vi bland annat besöker Krim, Gammalsvenskby och
Poltava. För den som är intresserad av krigshistoria finns mycket att se och besöka. Turen är c:a 800 mil och tar c:a 20 dagar.
Detaljprogrammet kan anpassas efter majoritetens önskemål.
Nedanstående programutkast gäller Karpaterna (men inledningen är densamma för den längre turen):
Vi tar färjan från Nynäshamn (vi som kommer från mellersta eller norra Sverige) till Gdansk dit vi anländer vid 12-tiden. Så kör vi mot Rumänien (vägvalet hålls "hemligt" t v), dit vi räknar med att anlända sent nästa dag. Efter denna rusch tar vi det lugnare och avverkar 20 - 30 mil per dag i de vackraste och för en mc-förare roligaste delarna av Rumänien, dvs Karpaterna. Naturligtvis besöker vi platser som har anknytning till vampyrer! Vi besöker historiska platser, äter gott och dricker gott (med måtta!) och vilar ut på bra hotell för att vara trafiksäkra påföljande dag.
Vi kör c:a 7 dagar i de rumänska bergen innan vi tar sats för att köra hem igen. För den som vill utforska mer i Rumänien finns naturligtvis möjligheterna att stanna kvar längre. Färdledaren ger gärna tips om vägar och platser till dem som deltar i det här äventyret.
Vi räknar med reslängd 14 dagar, varav två för färjetransporten, tre för transporten till och från Rumänien och en dryg vecka i bergen.
Huvuddelen av all körning sker på asfalt - i de fall vi har valt grussträckor kan vi anvisa den som inte är så glad i grus alternativa vägar.
Lämpliga mc är BMW1200GS och motsvarande - sporthojar rekommenderas inte då vi kommer att köra rätt många timmar på transportsträckorna.
Då flera av deltagarna kommer att köra BMW underlättar det reservdelshållning mm. Har man ett annat märke eller modell, får man medföra ett basbehov av reservdelar och verktyg själv (turledaren kommer att anvisa).
Däck: Helst typ Tourance (offroad) - har man rena landsvägsdäck kan det vara lämpligt att undvika grussträckorna. En bra förare klarar det, men är man osäker eller tveksam går säkerhet först. Däremot är det vare sig nödvändigt eller rekommendabelt att köra med terrängdäck typ TKC80 eller Karoo.

Övrigt: Rumänien ingår i EU - grönt kort och vanligt körkort samt pass bör medföras.
Efter bindande anmälan skickas ytterligare information om förberedelser, utrustning mm.
Vi kommer försöka att arrangera en (frivillig) träningsdag med kurvtagningsövningar för deltagarna innan avfärd.
Tidpunkt: Se Våra turer 2012 - men vi försöker också anpassa oss till deltagarnas önskemål.

Är efterfrågan tillräckligt stor, kan vi köra två gånger:
En i början av juli och en i månadsskiftet juli - augusti.
Förfrågningar och anmälan till MOTORSKOLAN info@motorskolan.se.

Tillbaka till hemsidan.

Eftertryck, helt eller delvis, utan Motorskolans skriftliga tillstånd, är ej tillåtet.