Lång 2009

PÅ TUR I SYDAFRIKA

Några höjdpunkter från 70000 km mckörning

Varför ge sig till att köra mc i Sydafrika? Sverige har ju fantastiska vägar och Norge, som bjuder på kanske än mer fantastiska scenerier, ligger ju så mycket närmare! Åka över halva jordklotet för att köra hoj, det verkar ju raspigt! Förutom att det är farligt också, har man ju hört.
Faktum är, att köra mc på södra halvklotet kom smygande på mig. Det började med en tur per bil i norra Sydafrika (intill och i Krügerparken). Kombinationen enastående natur, bra vägar, trevliga människor fick mig att fatta beslut att köpa en mc september 2002.Då jag kör BMW hemma i Sverige var valet lätt. Att sedan BMW är Sydafrikas mest sålda mc är ju heller ingen nackdel!
Den första turen var drygt 100 mil (dvs inkörning av min 650) och gick till det område jag besökt tidigare - per bil. Att resa på egen hand med vänstertrafik var ju inledningsvis lite´ spännande, men allt fungerade bra. Provade på grusvägar lika väl som underbara "oändliga" härliga kurvor på i det närmaste perfekta asfaltvägar. Området ligger väster om Krügerparken, norr om platserna Belfast - Nelspruit. Övernattning på bra lodge till lågt pris, billig bensin, toppenväder - vad kan man mer önska? Nästa tripp gick till Lesotho och Drakensberg-området i november 2002. De flesta bilder som ligger på sidan Sydafrika för alla togs på den turen. Jag reste även genom det område i Sydafrika där de flesta striderna stått under 1800-talet: Mellan engelsmän och boer och mellan zuluarméer och såväl boer som engelsmän. Området kallas även "Battlefields" och omfattar historiska platser som Blood River, Isandhlwana, Rorke's Drift, Majuba Hill och Spioenkop. Ladysmith, Vryheid, Estcourt och Dundee är några av städerna inom området. Februariresan 2003 ägnades mycket åt att hitta nya vägar i Lesotho och att utforska området söder om Lesotho. Avsiktligt letade jag bergspass som med sina ibland smala och svårframkomliga vägar oftast ledde till bokstavliga höjdpunkter. Jag fortsatte resan ner mot kusten och vidare mot Knysna (uttalas ”Najsna”) och körde sedan genom den berömda Baviaanskloof. På vår tur i november 2003 körde vi delvis samma väg och kunde konstatera att man nu förbättrat vägarna så att svårighetsgraden hade minskat avsevärt jämfört med ett drygt halvår tidigare.
För att verkligen utmana körskicklighet och se Sydafrika och Lesotho under vinterhalvåret, gjorde jag en tur i augusti 2003. Resan omfattade också en avancerad offroadkurs i närheten av Durban. Mitt första mål, efter att ha lämnat Pretoria, var Bloemfontein där jag besökte några vänner jag blivit bekant med under en av de tidigare turerna. Transportsträcka dit, trist körning, flerfilig motorväg.
Efter övernattning i Bloem konstaterade vi rimfrost på taken i staden. Och värre skulle det bli. Temperaturen på morgonen var ett par grader under noll, men vägarna var torra. Färden gick vidare in i Lesotho via Maseru och österut mot Sani. Riktigt kallt var det, så jag lade mig bakom bussar eller långtradare som höll en i mitt tycke lämplig hastighet (90 - 120) för att minska köldverkan av fartvinden.
Tyvärr gavs den möjligheten bara i Sydafrika där vägarna var av hög standard och det fanns en hel del tung trafik. Tack och lov för eluppvärmda handtag! Vägen österut från Maseru var asfalterad de första milen på grund av de tunga transporter som går till ett nytt stort dammbygge. Och precis som i Sverige hade man saltat för att minska risken för halka. Och - precis också som i Sverige - hjälpte det inte alltid. Branta, kurviga vägar med fläckvis halka vållade stora problem för lastbilarna. Så det var nödvändigt att ta det mycket lugnt. Klart väder och sol som värmde gott; det ångade från asfalten. Efter c:a 10 mil upphörde asfalten och det blev äntligen GRUS! Bra fäste, en del spår (grov underdrift) och ju högre jag kom, desto mer snö blev det. På flera ställen var det nödvändigt att köra genom snödrivor, men med mina nya Karoodäck var det inget problem. Så småningom kom jag till gränsposteringen vid Sani - och fick veta att jag inte kunde fortsätta då den sydafrikanska gränsstationen (någon halvmil längre ner) stängt för en kvart sedan. Vad göra? Jo, försöka hysa in sig på Afrikas högst belägna pub (bilden tagen i november året innan). Jodå, det fanns plats - att övernatta ute hade varit svårt, det var -9,8 C då jag kom fram. Och det skulle bli värre i alla avseenden. Två vetenskapsmän övernattade också där, så vi blev totalt tre. En flammande brasa i den stora öppna spisen värmde gott, och med ett glas glühwein innanför västen återvände livsandarna. En god och trevlig middag med stekt forell och ett gott vitt vin, ackompanjerat av en vacker solnedgång gjorde kvällen mycket minnesvärd. Mitt 4-bäddsrum, där jag kamperade ensam, var KALLT - trots att det fanns en gasolkamin som värmekälla. Vid midnatt tog gasen slut, men med dubbla täcken etc. så gick det att sova vidare. Morgonen var kall. En av de kallaste som uppmätts enligt vetenskapsmännen. Den digitala termometern i hotellet visade -15,8 C! Tvättvatten och vatten till toaletterna var förstås fruset, men personalen lyckades trolla fram ljummet vatten så det gick att tvätta sig i alla fall. Frukost inomhus med ytterkläder. Nödvändigt men obekvämt. Jag hade funderat på hur det skulle gå att starta på morgonen och vad jag skulle göra om det nu inte gick att starta. Sydafrikanska mc har inte vinterolja. Och växellådsoljan torde vara avsedd för betydligt högre temperaturer. Naturligtvis gick inte min trogna färd-kamrat igång - det finns ju gränser! Innan startförsöket gjordes, ställde jag mc:n i lä i ett solbelyst hörn för att få upp temperaturen. (Jodå, rimfrosten smälte snabbt). Inte en antydan till tändning. Ville inte dra ur batteriet totalt, så jag bad ett par mörkhyade medmänniskor om hjälp att rulla igång hojen. Kruxet var, att det inte gick att rulla den! Med växel i och indragen koppling rullade inte hjulen. Stelfruset! Nästa åtgärd: Ta ur tändstiftet (som var blött), värm det i ugnen i huset och försök torka ur motorn (dra runt med startmotorn). Nytt försök med tändstiftet i. En tändning, inget mer. Men på rätt väg. Ur med tändstiftet, torka, värm, torka ut motorn - och anslut startkablar. Brutalt men nödvändigt. I med tändstiftet - och då gick det efter några försök! Iväg ner genom passkontrollerna till det varma Sydafrika med plusgrader och sol. Underbart!
Hade konstaterat ett läckage av hydraulvätska i framgaffeln, så jag var tvungen göra en snabb rusch till en BMW verkstad en bit utanför Durban. Hade förvarnat om min ankomst, så det var öppna famnen då jag kom fram. Problemet var inte allvarligt och avhjälptes snabbt och lätt. Vidare nästa dag till Durban, där jag skulle få en specialduvning i offroad av ett par f.d. Roof-of-Africa-åkare (Rallyt Roof-of-Africa går i Lesotho i slutet av november och är några snäpp värre än Paris-Dakkar,men under kortare tid). Mina instruktörer plågade mig och min BMW i två dagar. Det som nästan tog knäcken på mig var en hel dag utan avbrott för lunch och bara kortare avbrott för att dricka. Temperaturen höll sig mellan 20 och 28 grader, så det var ingen jacka - bara "body armour". Jag hade önskemål om att drillas i spårig terräng, stigar och passage genom vattendrag - med grova stenar och djup sand. Jag fick mitt lystmäte. Jag har erfarenhet av BMWs enduroutbildning i Tyskland och även den avancerade kursen i Wales. Men ingenting gick upp emot vad den utbildning jag fick av Craig m fl i Durbanområdet. Och det vore helt fel att gå den här utbildningen om man inte har ganska mycket erfarenhet sedan tidigare.
Söndag eftermiddag lämnade jag det varma och sköna Durban för att återvända till Midrand, där en ny BMW 1150GS väntade. Resan mot Johannesburg och Midrand var ett kapitel i sig: När jag lämnat det behagliga kustklimatet och börjat klättra upp mot högplatån, väntade åska, regn, extremt kraftiga vindar - och kyla. Vid Van Reenen's Pass började det bli otrevligt mörkt. Tät trafik på N3 (Durban - Johannesburg), mörkret, kylan och det hotande åskvädret (jag var i utkanten på Drakensbergområdet) gjorde att jag måste söka mig nattkvarter. Vid högsta punkten på passet fanns en skylt mot "Green Lantern Inn" - det kunde inte ha kommit lägligare. Hittade så småningom entrén - men allt var mörkt! Det verkade finnas några människor innanför dörren, så jag stannad och klev av. Dörren var olåst - och receptionen var bemannad. Men man var av med strömmen sedan några timmar - och den skulle inte återkomma så länge jag var kvar. Men med stearinljus och fotogenlampa och gasolspis klarades incheckning, barbesök och middag av. Det gick faktiskt att få en hygglig frukost nästa morgon också. Men så var det start av mc också efter en kall natt. Flyttade mc:n omedelbart efter uppstigningen till en varm vrå på gården. Lät den stå där under frukost och utcheckning.
Motvilligt startade den, men ack så motvilligt.
Temperaturen var runt -5 på morgonen, men solen värmde snabbt upp luften och den fortsatta turen blev temperaturmässigt angenäm, men rätt tråkig körning. Asfaltväg avsedd för snabb och tung trafik.
Väl i Midrand hämtade jag ut min blåvita 1150 GS, försedd med bl a störtbågar, handskydd och värmehandtag. Tanken var att under ett par dagar köra de 100 inkörningsmilen så att jag, vid mitt nästa besök i november, skulle kunna ge mig av direkt på nästa tur.
Då jag inte sett Swaziland, beslöt jag mig för att köra dit och bilda mig en uppfattning om landet. Hade inte bokat något logi, men bedömde att det skulle gå att ordna. Första natten hittade jag en anläggning vid en stor damm, c:a 5 mil öster om Pretoria. Fick ett helt hus för mig själv - och tur var väl det då det bara fanns en elektrisk kamin i hela huset (4 rum).
Nätterna var fortfarande kalla och det var frost på mc:n på morgonen. Men solen lyste och värmde. Prövade att starta - inget problem! Efter frukosten vidare mot öster och in i kolgruve-distrikten. Odramatiskt och aningen händelselöst. Så småningom in mot Barberton och gränsstationen Josefsdal. Äntligen bergspass och grusvägar! En bit, i alla fall. Så småningom blev vägen allt bredare och större.
Flerfilig motorväg! Efter att ha passerat huvudstaden Mbabane fortsatte jag den sydgående väg som går nästan genom mitten av det omkring 15 mil långa kungadömet. Checkade ut vid Bothashoop och var snart i Piet Retief. Oginhet eller jag vet inte vad, men jag fick inte logi där, utan en "hjälpsam" madam tipsade mig om Ermelo, c:a 110 km nordväst ut eller Paulpietersburg, 60 km söderut. Hon visste, nämligen, att det inte fanns rum att uppbringa i Piet Retief (vilket visade sig vara fel - men det var en dag senare som jag fick veta det). Och när mörkret kryper närmare, vill man så fort som möjligt avsluta dagens körning.
Mörkerkörning i SA ska undvikas: Djur av alla de slag, svarta människor i mörka kläder och fordon med bristfälligt eller ingen ljus. Alltför mycket kan hända och motorcyklister avråds alltid från att köra i mörker. Man är ju oskyddad trafikant! Så jag fortsatte söderut- mot närmaste möjliga övernattning. Och efter ungefär 30 km kom belöningen: En vägvisare till ett hotell. Tveksamt om hotellet ens hade kunnat få en stjärna - men jag lyckades i alla fall avstyra att dela rum med en helt obekant (man). Bra mat, användbar säng - och minusgrader under natten. Men 1150:an startade snällt på morgonen och så styrde vi kosan "hemåt" via Amersfoort, platsen där BMW har sina offroadkurser.
Körde mycket grus (det är huvudsakligen de stora genomfartsvägarna som är permanentade - det ärbara att välja spår så att säga). Och resten av hemresan gick utan problem. Kom till mitt hotell i Centurion på kvällen och körde nästa morgon till mc-handlaren där jag köpt mc:n. 100-mila service gjordes på förmiddagen och när jag skulle hämta ut mc:n kom dagens överraskning: "Vi tar inte betalt för 100-mila servicen av kunder som köpt mc:n hos oss", var svaret. Det ni, BMW-handlare i Sverige!
En av våra turdeltagare, Mats, har skrivit och illustrerat sin resa med Motorskolan. Du hittar den på http://fraggel.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=296.
Härliga bilder och levande beskrivet!

Tillbaks till hemsidan.